måndag 28 februari 2011

Ni har aldrig sett nån så uppsnärjd i det blå

Just nu har jag ingenting att göra så jag sitter och lyssnar på musik och inväntar tiden. Återigen väldigt lustigt det där med tid, ibland jagar man den och ibland jagas man av den. Dagens kallt kaffe och falukorvsfilosfi avklarad eller hur Joke? Bara för det här så glömde jag helt bort vad jag hade tänk skriva. Fasen, men tro det var rätt bra. Mitt huvud är rätt tomt idag har jag märkt då jag lyckades beställa böcker till den adress jag bodde på för två och ett halvt år sedan. Det hela gick till att jag kollade igenom den senaste adressen jag hade använt och sen klickade jag på okej. Hur kan man bli så disträ att man inte kan se skillnad på Gävle och Göteborg, jag vet verkligen inte. Jag kanske har fått en blodpropp i huvudet och det här är början till slutet, vem vet en dag vaknar man och upptäcker att man är död som Berts mormor i Bert den siste oskulden säger, det är en bra livsinsikt angående tiden igen. Skitsamma nu får alla konstiga tankar för bara man nämner eller skriver ordet död så verkar alla tror att man springer åt fel håll i livet så jag ska väl undvika det. Det är bättre att sätta på sig en mask och hoppas på att man kan springa i blindo förevigt, för det har de sagt i kyrkan. Fasen vad negativt det här blev då. Hej och hå jungman Jansson nu kör vi så det knakar. Dessutom är det snart april och då är det dags för alla att läsa högt ur T.S Elliots The Wasteland "April is the cruellest month".


Va inte så högtidlig
Du med din dramatik och stesolid
Men en dag kommer jag och du
Verkligen bli gamla



Och för er som alltid undrat varför bloggen heter som den gör trots att jag inte är troende så här har ni svaret:



OM HIMLEN FINNS ÄR JAG FÖRLORAD

söndag 27 februari 2011

Ibland satt jag på banvallen och drömde mig bort, medan vinden fångade mitt hår

Jag ser tillbaks på mörka moln
Som heter ånger sorg och skam
Dom kanske krossar mig en dag
Men till dess var det jag som vann



Det kommer aldrig finnas nåt som heter rätt tid, rätt plats

torsdag 24 februari 2011

Desperados

Nu sitter jag här på spårvagnen igen. Har precs språkat med en äldre herre angående hur fantastiska mobiltelefoner är. Han var grymt imponerad av min Iphone, men de var egentligen inte det jag skulle skriva om utan en annan händelse som inträffade en varm vårdag för snart två år sedan. Ni kanske redan har listat ut att jag tycker om sådana här händelser som just inträffade men denna var till och med för mig häpnadsveckande. För två år sedan satt jag och läste någon bok som ingick som kurslitteratur i litteraturvetenskap som jag då läste. Rätt var det var så dök en man upp och satte sig brevid mig på parkbänken och vi började småprata. Efter en drygt en timme hade han berättat hela sin livshistoria som var grymt fascinerande och nu hade det mesta skitit sig och han hade nog allmänt gett upp hoppet men innan han reste sig och gick sin väg tackade han för att jag hade lyssnat och så gav han mig en bok som fortfarande står olåst i min bokhylla. Där komme den stå olåst för historien i den boken är helt omskriven av en man som försökte men misslyckades. Jag hoppas att hans liv rätat ut sig med detta sagt så var inte rädd för främlingar en del har fantastiska livserfarenheter att dela med sig av.

Ring i alla klockor, ring in gryningen, ring för alla som hoppats och för de som står upp än

Nu sitter jag här igen. Det är verkligen igen för nu har jag blivit tvungen att installera Ubuntu återigen för att jag är så kass på datorer och Ubuntu är så simpelt att installera. Fast den här versionen har jag dock aldrig haft och den ser mer lovande ut än den jag hade tidigare, för den var helvetet på jorden. Jag är ändå nöjd över att ha fått igång min stationära dator som är typ 20 000 gånger snabbare än det danska stålet så just nu känns det som att ha bytt en gammal risig volvo mot en formel 1 bil (jag ber om ursäkt för den tveksamma metaforen men jag kan verkligen ingenting om bilar). Idag fick jag dessutom min snobben samling, alla avsnitten från 70-talet och det var verkligen något positivt. Charlie Brown eller Kalle pånken som han tveksamt översatts till i den svenska dubbningen kan vara världens mest deprimerade kille som hamnat i helt fel umgängeskrets för att vara hälsosamt. Jag tycker så synd om honom men det är också det som är charmen med hela serien. Åh, Snobben vilken jäkla 10 poängare med mina mått mätta (brorjävel) och det säger en hel del.

Här är ett bra exempel på vad jag menar med världens mest deprimerade pojk som umgås med fel personer (i alla fall de första 30 sekunderna):

tisdag 22 februari 2011

Det är nog vackert väder ovanför molnen

Jag känner mig lite bättre idag men ska nog kunna vara frisk till imorgon eller torsdag senast. Jag orkar inte gå till sjukhuset för det är så bekvämt att bara ligga i soffan och dega. Det är ungefär allt jag gjort de senaste dagarna, legat i soffan och tittat på tv, sovit, lagat mat, sovit lite till, ätit lite mer och kikat på tv ytterligare några timmar. Jag fattar inte vad arbetslösa klagar över, det är ju hur gött som helst att vara sysslolös. Javisst, det kanske är tungt att inte tjäna några pengar men kom bara ihåg att det inte är de stora inkomsterna man blir rik av, utan de små utgifterna så kanske the ends will meet again.

söndag 20 februari 2011

Och jag var 18 år, 18 år för snart fyra år sen

Jag kom och tänka på att det är inte så himla långt kvar innan jag fyller 22 år. Jag har aldrig brytt mig så himla mycket om ålder men åandra sidan har jag aldrig varit äldre än vad jag är just nu. Det känns lite konstigt att åldras, kanske inte om man tänker på framtiden men om man tänker på den tiden som passerat så känner man sig ganska gammal ändå. Det känns som man varit med om mycket redan nu och så ska man skrota runt här i cirka 60 år till (kanske). Jag minns inte ens när jag fyllde 18 år mer än att det var den 13 juli något år på 2000- talet. Vad har man gjort dessa år sen man blev myndig? Jag vet inte om jag gjort något som jag kommer minnas som speciellt förutom när jag flyttade hemifrån. Det tycker jag faktiskt var ganska speciellt men då hade jag hunnit fylla 19 tre veckor tidigare. Spontanflytten till Gävle som tog ungefär två veckor från beslut till flytt. Tre flyttar som 19 åring hann jag med men som 18 åring gjorde jag nog ingenting som jag kan minnas, eller jag kanske la fotbollsskorna officiellt på hyllan då och var fast i en stad som sög livsglädjen ur en mer och mer för var dag som gick (om det nu är något att minnas). Nej, 18 år var nog ett skit år precis som när man fyllde 19 år och när jag tänker efter så var ju inte mitt 20 år heller någon succé med brutna ben och hoppande på kryckor. Det kanske är så att det här året är det bästa hittills, det kanske har vänt. Jag kanske inte är född till att förlora. Vi får se helt enkelt. Det är ju när jag tänker efter fem månader kvar så nåt skit ska väl hinna hända tills dess, så att även det här året jämnar ut sig. Jag är sjuk idag och när jag är sjuk blir jag melankolisk och bitter, jag försvarar mig inte utan konstaterar att detta är jag när jag är sjuk. Även om det hela kanske avslutades rätt fint för när jag började skriva det här inlägget var jag mycket yngre än vad jag är nu, ständigt jagad av tid det är livet det.



Din skiva tycks ha fått sig ett hack
Du går på som om ingenting har hänt
Och alla dessa år och jag vet hur du mår idag, men tiden går

Också du måste skynda ikapp oss andra
För jag tror att vi ska komma och behöva varandra
Om vi nånsin ska komma nån vart
........ Stackars Jack