Jag har inte skrivit här om den biomekanik-tenta som jag skrev att jag trodde att jag skulle åka på en omtenta på. Det hade i så fall blivit den första omtentan på väldigt länge, men fan jag fixade den. Det var dessutom med en halv poängs marginal så det kändes jävligt gött att ha en rejäl marginal på inom ett ämne som inte ens Jehovas vittnen medlemmar skulle kunna komma på att plåga sig själva med (ja, jag ser det som någon slags självplågeri att gå dörr till dörr och prata om domedagen). Måste varit någon klok människa som myntade ordspråket varje poäng över godkänt är ett förlorat socialt poäng. Om man utgår för det så borde jag vara allas förebild. Jag förstår inte hur jag gör men på något jävla vis har jag en tendens att landa på fötter, förutom en gång då när jag bröt lårbenshalsen och krossade armbågen men den historien har jag nog skrivit om förut eller så kommer den väl snart (i alla fall det jag minns av den). Men som Martin Elisson en gång i tiden skanderade i en låt "It's better to fall sometimes, than to never ever stumble" så jag hade nog inte tagit det för hårt ifall jag inte hade klarat det. Sånt är livet, ibland gör man rätt ibland gör man fel, det är bara att leva med det. Hur ska man lära sig om man aldrig gör fel? Jag har snart levt 22 år och gjort så många fel att jag kanske snart gör något rätt. Men hela livet är en läroprocess och erfarenhet är inte tungt att bära så man ska aldrig gräma sig över ett nederlag, utan bara vänta in nästa tillfälle att briljera.
Om linje 19 tar mig hela vägen ut,
om denna vintern nånsin nån gång kommer att ta slut
Så ses vi nån dag där längst uppe i tornet
tills dess: ha det gott, och sköt om dig, ta det lugnt,
hälsningar från mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar