Jag tror alla varit med om minst en händelse där man som åhörare förstår att man upplever något som är väldigt fint och väldigt ärligt. Tidigare har jag bara haft den förmånen att se detta stående i en folkmassa och sett artister visa stor ödmjukhet till varför de är där och man tänker på något sätt "åh, vad fint det är att trots sin framgång visar den så stor ödmjukhet". Idag såg jag något ännu vackrare som jag aldrig ens reflekterat över och det är när en person som har allting kvar att uppnå och allt att leva för gör detta. Jag vet inte vad jag ska skriva för jag vill inte förstöra detta minne. Det ord som ligger närmast är respekt men det är alldeles för utslitet för att kunna användas i detta sammanhang. Jag lovar att hade det Per Bjurman suttit i någon slags åhörarposition så hade han gjort samma sak som han gjorde under en Håkan Hellström spelning. Jag tänker inte skriva vad det här var för händelse med respekt för den som genomförde detta, men jag kan lova er att det var väldigt fint sett ur en blödig dalmas ögon.
Om jag ska dra någon slutsats till mig själv utifrån detta så såg jag äntligen innebörden av Neil Youngs vackra formulering It's better to burn out than to fade away, och jag känner att jag själv är inne på exakt samma linje som denna person. Jag har bara inte insett det förrän idag. Vi bär alla på skit i våra ryggsäckar men vi släpar på dom ändå för en dag kommer de inte väga så mycket, en dag kommer de inte ens bestå av luft, en dag kommer de endast vara ett vakuum. Det var på något sätt livsglädje komprimerad och ut-skjuten. Jag ska sluta nu för jag är fortfarande helt tagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar