NOW I'M BREAKING UP WITH GOD

Nu har jag bestämt mig för att detta är det sista blogginlägget som kommer skrivas i kapitlet Where were you when I build a ladder to heaven? Jag kanske aldrig lyckades skapa en stege till himlen men jag började i alla fall bygga den under dessa år som jag faktiskt skrivit på detta kapitel. Jag har haft två bloggar med samma namn, den ena var väldigt, väldigt mycket det jag var för flera år sedan, den här har snarare blivit jakten på att försöka fylla den med något vettigt. Det är ändå intressant att följa den frustrerade pojkvaskerns utveckling från att vara arg på allt till den jag känner att jag är just nu. Jag kommer dock inte sluta att blogga utan jag kommer skapa en ny blogg. Jag tycker det är skönt att få skriva av sig lite oavsett vad det handlar om. Den nya bloggen kommer vara en blogg som inte kommer handla om någonting, det kommer med andra ord vara en 90-tals blogg. Jag ska försöka vara lägga upp mycket mer bilder än vad jag gjort. Förut ville jag snarare nå ut till folk och vidga deras vyer, nu når jag ut till folk utan att ens behöva skriva. Livets alla krumspår är detsamma som livets nyckfullhet och det är situationerna som gör att vi växer inte att någon cynisk grabb från en liten skitstad mitt i Sverige skriver om hur man borde agera. Som sista orden ska jag skriva något jag lärt mig under det senaste året, ett råd som verkligen vidgade min vy något helt otroligt.


KÖR BARA


http://www.blogger.com/img/blank.gif
Tack för mighttp://www.blogger.com/img/blank.gif

Jag länkar den blogg jag skrev för längesen. Döm mig inte för hårt det är ändå saker som skrevs för över två år sedan. Jag är helt enkelt inte tillräckligt ung längre för att veta allt.

Första bloggen: http://theladdertoheaven.blogg.se/index.html



Ny blogg: http://marnastorg.blogspot.com/

There are people with problems, I know this and I've known this for years

Nu var det ett tag sedan jag skrev någonting här. Just nu står jag i och jobbar, detta jobb har jag fram till och med nästa vecka sedan på söndagen den vecka åker jag iväg till Falköping och jobbar två veckor. Sedan är jag kluven ifall jag åker hem till Ludvika en vecka eller tillbaka till Göteborg. Vi får se, tiden löser alla problem och gör den inte det så är det inget problem. Vad hade jag tänkt skriva om då? Jag vet inte ibland försöker skriva om något som rubriken kan avslöja, idag vet jag inte om jag behöver skriva något. Min två stora informationskällor idag är Facebook och Twitter, jag hinner knappt med så mycket mer dessa veckor vilket gör att dessa inlägg inte blir väldigt vattniga då jag inte tycker om att skriva något negativt om personer som inte riktigt förtjänar det. Det finns säkert personer i min facebook vän lista som behöver höra några väl valda ord men jag känner att jag inte riktigt är personen att göra det. Jag känner inte längre det behovet som jag en gång kände. Det där behovet att få folk att bara då och då reflektera över vad de gör med sina liv. Jag kanske börjar bli gammal och om det är så här det känns att bli äldre så längtar jag redan till nästa år. Fan, vilken äckligt positiv människa jag blivit men att säga att allting är fel kan vilken idiot som helst göra (se på mig), men att hitta något bra i all skit är en stor utmaning och därför ett tidsfördriv att leva för.






Ammunitionen tog slut till sist
Nu kan ni kalla mig the Sundance Kid
Den fria viljan var vår tonårsdröm
Men vi är bara instinkt, bara djur och allt är lögn

Where were you when they build a ladder to heaven?

Återigen för att påpeka vilka genier Matt Stones och Tray Parker verkligen är:

I'm so glad to grow older, to move away from those awful times

Om en månad och två dagar fyller jag 22 år. Om en månad och två dagar har jag levt 22 år av mitt liv. Det känns konstigt men ändå fantastiskt. Det enda som känns mindre fantastiskt är att framtiden snart kommer ifatt en, snart är inte framtid längre framtid utan nutid. Det som man en gång drömde om kommer snart att ske, för det måste ske. Det är det man jagat så länge man kan komma ihåg, det är så drömmar är. Att drömmar inte skulle kunna slå in är fel att säga. Drömmar slår in om man bara fortsätter och kämpa. Fortsätter man som om man vore den dåre man egentligen är så kommer drömmar att slå in. Det är det som är skillnaden mellan att lyckas och att misslyckas. De som har lyckats är de som aldrig gav sig. De som misslyckades var de som gav upp trots att de kanske var bäst, kanske för att de kände något slags tvång. Det är också en konstig tanke man kan ha, det vill säga den att man tror att de som är bäst inte behöver höra att de är bäst. Alla behöver få veta när de är bra oavsett vem man är. För det finns ingenting så förnedrande som när människor som gjort sämre ifrån sig får höra hur bra de är utan att man får höra hur bra man själv var. Det är nog en stor anledning som kan få den mest brinnande eld att slockna. Om inte personerna i fråga vänder på det och har en "jag ska allt visa dig" mentalitet, men jag skulle säga att det är ingen som orkar gå igenom hela livet med den mentaliteten. Det tror jag inte.







Först när dina minnen är viktigare för dig än dina mål för framtiden- först då är du gammal

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

I väntan på Filip och Fredriks podcast och stunden efter south park (torsdagar är mina favoritdagar) tänkte jag att jag kunde skriva lite här. Ser att Håkan Hellström spelar på Liseberg den 16 september. Sist jag skulle på Håkan på liseberg så vet de flesta vad som hände, men för nyfunna läsare och vänner så kan jag skriva att kvällen slutade efter en handlös krasch på sjukhuset med två brutna ben i kroppen. Mer behöver jag inte skriva, det är så längesedan nu. Men jag ska gå, så är det bara. Nu kan vi övergå till South Park avsnittet. Jag uppmanar alla att titta igenom den serien, nu är det 15 säsonger och jag nästintill lovar att ni kommer uppnå ett slags katharsis efter detta. Herregud, vilken serie det är, det är så allt borde vara. Man borde låta Trey Parker och Matt Stone regissera världens alla dagar. Jag tror alla tänker "south park den där serien där de bara svär och fiser hela tiden" och det är så tragiskt att folk har den uppfattningen för den är så mycket mer, så ofantligt mycket mer. Nu kanske det är slut? Detta avsnitt som kom idag kan varit slutet och vilket slut i så fall, vilket magnifikt slut. Jag skulle kunna sätta ihop ett blogginlägg bestående av endast superlativ och ändå kan det inte komma i närheten av att beskriva hur fantastisk denna serie är. Jag lovar de som sitter och klurar, titta igenom serien och ni kommer se världen med helt andra ögon. Världen blir alltid lite roligare än vad den redan är för man inser att det inte finns några begränsningar i fantasins värld. South Park jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

För mycket citysiluetter driver mig från vettet, för många leker kung och vänjer sig vid kostymen, går som på kol nerför gatan, hett som i sahara man

Vad ska man skriva en dag som denna då skolan nu är över. Detta skolår som verkligen dansat snabbare än febersjuka tonåringar på avenyn under månljusets pustande ljusstrålar. Det började väl någon gång i september med en VFU period hemma i dalarna där jag fick äran att vara med mitt kära dalalag Brage i en månad. Vad som skedde efter det eller om det ens skedde vet jag inte riktigt, det var väl någon annan kurs antar jag. Det är lite så universitetslivet är, kurs, kurs, kurs, kurs, ledig, kurs, kurs, kurs, kurs, ledig. Antar att jag inom en snar framtid måste påbörja min genus och idrottskurs också. Vad som väntar mig om precis ett år vet jag inte riktigt. Det vore tråkigt om det är slut då, men jag antar att när det är som bäst så måste det bli sämre. Det är som om man aldrig kan fila ner berget som det står "bra" på så att man får en stabilare grund att stå på, utan den toppen är så sylvass att när man kommer högst upp sticker man sönder fötterna på dess topp. Eller det kanske är självförvållande. Troligtvis är det självförvållande. Men vad som än sker så känner jag mig redo för en ny utmaning, en höst i toppform, jag ska bara ta mig igenom sommaren. Ge mig nåt som känns.


Har sett allt från båda sidor nu
Från in och ut
Ändå ser jag nu bara
Illusioner

Do you remember the days when we were young?

Sitter och läser lite på aftonbladets fattigblogg eller vad de nu kallar den. Vackra berättelser från människor som fått gå livets bakgata utan att kunna säga att man inte kan gå på samma gata som andra med en tanke på att de kommer ändå inte förstå. Nej, det kanske är väldigt svårt att förstå hur människor som är utsatta mår, det kanske till och med är omöjligt, vad vet jag? Men ärligt talat de här tipsen som vissa smurton skickar in är bedrövliga. Det är inga tips det visar bara någon slags känslorubbning. Ett förslag angående om att vissa inte har råd att åka på semester "det är bara att ta cykeln och barnen ut i skogen och tälta" etc. Javisst, det kanske är så men när man känner sig utsatt och har ångest över att ens egna barn inte får samma livsförutsättningar som grannens barn så är väl knappast en tälttripp ett värdigt förslag. När föräldrarna knappt kan få månadslönen att räcka i två veckor då finns det de som tycker att "ja, men fan ta en tälttripp så kommer livet bli swell igen". Det finns historier om ensamstående mammor som tagit sina ungar till kyrkan så att de kan få lite mat och kläder, berättande ur den synvinkeln från människorna som faktiskt varit utsatta. Det finns ingen människa som vill be om hjälp, tänk då att tvingas till det och på köpet så tycker folk omkring dem att det är snyltare som bara lever på skattepengar. Detsamma gäller alla städers tiggare herregud nog kan man avvara 5 kr till en stackars krake oavsett om de jobbar i ligor eller inte. En vacker dag kan det vara du eller för all del jag som går där när alla vänder ryggen till. Men jag kan i alla fall trösta mig med att det verkar som de som fått kriga sig uppåt har blivit bra människor till skillnad från de här kidsen som hänger på alla stans coola klubbar.




When the lunatics are coming in the late afternoon
I will comfort you
By saying that I am just one of a kind