Om en månad och två dagar fyller jag 22 år. Om en månad och två dagar har jag levt 22 år av mitt liv. Det känns konstigt men ändå fantastiskt. Det enda som känns mindre fantastiskt är att framtiden snart kommer ifatt en, snart är inte framtid längre framtid utan nutid. Det som man en gång drömde om kommer snart att ske, för det måste ske. Det är det man jagat så länge man kan komma ihåg, det är så drömmar är. Att drömmar inte skulle kunna slå in är fel att säga. Drömmar slår in om man bara fortsätter och kämpa. Fortsätter man som om man vore den dåre man egentligen är så kommer drömmar att slå in. Det är det som är skillnaden mellan att lyckas och att misslyckas. De som har lyckats är de som aldrig gav sig. De som misslyckades var de som gav upp trots att de kanske var bäst, kanske för att de kände något slags tvång. Det är också en konstig tanke man kan ha, det vill säga den att man tror att de som är bäst inte behöver höra att de är bäst. Alla behöver få veta när de är bra oavsett vem man är. För det finns ingenting så förnedrande som när människor som gjort sämre ifrån sig får höra hur bra de är utan att man får höra hur bra man själv var. Det är nog en stor anledning som kan få den mest brinnande eld att slockna. Om inte personerna i fråga vänder på det och har en "jag ska allt visa dig" mentalitet, men jag skulle säga att det är ingen som orkar gå igenom hela livet med den mentaliteten. Det tror jag inte.
Först när dina minnen är viktigare för dig än dina mål för framtiden- först då är du gammal
en tjusning med livet är ju att drömmar förändras i takt med att man uppfyller dem. Man får utveckla målen och drömmarna lite efterhand, jag kan inte bestämma nu att mitt mål om tio åt är att använda min pedagogiska erfarenhet och gå vidare inom politiken. Exempelvis. Livet kräver tålamod, och en hel del hårt arbete. Ägnar man sig åt det så brukar man komma dit man vill :)
SvaraRadera