Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

I väntan på Filip och Fredriks podcast och stunden efter south park (torsdagar är mina favoritdagar) tänkte jag att jag kunde skriva lite här. Ser att Håkan Hellström spelar på Liseberg den 16 september. Sist jag skulle på Håkan på liseberg så vet de flesta vad som hände, men för nyfunna läsare och vänner så kan jag skriva att kvällen slutade efter en handlös krasch på sjukhuset med två brutna ben i kroppen. Mer behöver jag inte skriva, det är så längesedan nu. Men jag ska gå, så är det bara. Nu kan vi övergå till South Park avsnittet. Jag uppmanar alla att titta igenom den serien, nu är det 15 säsonger och jag nästintill lovar att ni kommer uppnå ett slags katharsis efter detta. Herregud, vilken serie det är, det är så allt borde vara. Man borde låta Trey Parker och Matt Stone regissera världens alla dagar. Jag tror alla tänker "south park den där serien där de bara svär och fiser hela tiden" och det är så tragiskt att folk har den uppfattningen för den är så mycket mer, så ofantligt mycket mer. Nu kanske det är slut? Detta avsnitt som kom idag kan varit slutet och vilket slut i så fall, vilket magnifikt slut. Jag skulle kunna sätta ihop ett blogginlägg bestående av endast superlativ och ändå kan det inte komma i närheten av att beskriva hur fantastisk denna serie är. Jag lovar de som sitter och klurar, titta igenom serien och ni kommer se världen med helt andra ögon. Världen blir alltid lite roligare än vad den redan är för man inser att det inte finns några begränsningar i fantasins värld. South Park jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.