If I was a whirlwind I could sweep her heart away

Sitter och tittar om och om på det här klippet, det är nog världens bästa hyllningssång om det som jag helt tycker är irrelevant (fast det kanske jag säger för att jag är avundsjuk på denna tecknade figur). Men tänk om man var hälften så bra som Gaston.




Fast det här är den bästa Disneylåten.


Eller nej, det här tycker jag är den finaste låten. Jag älskar Aladdin, han är min idol.

När världen tystnar

Idag i skola inträffade en konstig situation där en person började garva helt plötsligt under en föreläsning. Jag tänker inte skriva bakgrungen till detta garv men hur hemsk är det inte att börja skratta okontrollerat när man inte får. Jag har faktiskt aldrig varit med om att hamna i den situationen själv, kanske för att jag mest sitter och drömmer på lektionerna eller försöker förstå mig på undervisarens pedagogiska metoder. Inget av de brukar gå något vidare i. Jag vet att jag har en tendens att alltid skriva ner eller prata ner mig själv. Jag är nog mer med än vad jag ger sken av. Egentligen vet jag inte varför jag gör på detta sätt eftersom jag tycker att intelligens och allmänbildning är bland det mest åtråvärda i livet och hos människor. Fast åandra sidan är det mest intressanta hos människor det man inte ser så det kanske är bättre att dölja sina goda sidor. Äh, jag säger som Filip Hammar "jag är så komplex och det är det dom gör mig så intressant"

Nu minns jag, jag förstår inte livet, inte det minsta

Jag ska strax gå och ta en promenad i detta vårväder. Jag går dit fötterna pekar och alldeles för ofta går de mot Gullbergs kaj (jag vet Håkan har skrivit en låt om detta). Men det är väldigt vackert där när man kan gå och titta på de gamla båtarna och desto närmre centrum man kommer desto finare blir båtarna. Sen kan man svänga upp på bron över till hisingen och titta ut över Göteborg, jag blir på något sätt väldigt lugn när jag gör detta. Jag älskar att gå dessa promenader, de rensar huvudet vilket alltid är välbehövligt. Tankar som flyger och far och kommer tillbaka och framförallt denna biomekaniktenta som är redan på måndag och motivationen verkar ha kraschat rakt in i en bergvägg. Herre min skapare giv mig kraft att överlista dina prövningar. Kom sommarnätter under stjärnor kom, med ensamheten dagen om och om du behöver den så finns aldrig gryningen.





Om man ändå hade ett träd

I'm your Sancho Panza

Sancho Panza, this is me
I’m your Sancho Panza.
I get along, I know my ground.
With me around, there’s room for you to be amazing.







"When I get in front of that screen I don't know what to be. I don't know if I can be what they expect me to be"

-Well, just be yourself






Människor som är sig själva är underbara oavsett vad de gör

Nån måste skriva om mitt slut, de läser mig som en öppen bok, ju mer du läser desto mindre vill du veta

Jag sitter och planerar att åka hem till Ludvika som jag skrev i det tidigare inlägget men det finns verkligen ingen tid och ingen lucka. Jag ser ingen poäng i att lägga ut 700 kr för att åka dit en fredag och åka tillbaka en söndag, slöseri på tid och pengar är vad det är. Jag får försöka hitta någon lucka där man kan åka lite längre men det är ungefär som att leta efter en nål i en höstack. De här två kurserna som är kvar i år känner jag att jag inte kan spilla så mycket tid med för det är rena grekiskan för mig och efter dessa två kurser så börjar jag jobba med en gång i två veckor så ingen tid där heller. Tidigast jag kan göra en avstickare är nog lagom till min brors födelsedag i mitten av juni, jag tvivlar på att jag åker hem över påsk ens då denna kurs slutar den 21:a april och då får jag det scenariot som jag inte vill ha. Möjligen att jag åker direkt efter redovisningen men jag vet inte hur jag gör.

Jag såg några år gå förbi, jag såg hjulet som jag var ett kugghjul i
Jag såg vänner från 90 försvinna ner i dyn
Jag såg skyskrapor försvinna upp i skyn
Jag såg ut genom fönstret och såg Mariakliniken
Jag såg ner, sen bort, och såg kostymer jaga grönljusen
Jag såg nog själva ägget och tänkte jävlar
Jag kommer göra mig så jävla illa här

I stay here tonight this is where all my dreams never ache

Då var det dags igen för detta söndagsinlägg som alla väntar på. Jag gillar att skriva de här inläggen det känns inte lika forcerat och bajsnödigt som de andra. Få se vad ska jag skriva om denna gång? Oscar Wilde? Fotboll? Skolan? Ja, nåt av det lär det väl bli eftersom det är ungefär så man kan dela in mitt liv.

Just nu sitter jag och tittar på tv och väntar på att min mat ska hinna laga sig själv (se där bröt jag mitt senaste metainlägg). Äh, jag har verkligen ingenting att säga just nu, jag är slut och färdig och trött. Jag chattade med en gammal vän precis och det är nästan så att jag fick lite hemlängtan och återigen inser jag att det finns bra folk i Ludvika (åh, detta Ludvika som förstört och stärkt mig så). Igår skrev jag ett inlägg som jag aldrig publicerade om hur jag och mina systrar brukade leka inne i ett påslakan när vi var små samtidigt som våra föräldrar spelade bingolotto. Denna lek utspelade sig mitt på vardagsrumsgolvet och platsen kallade vi för legoland så den som inte tror att man blir galen i den där staden kan ju fundera över den där leken. Hur som helst skulle det vara skönt att åka till skogarna inom en snar framtid och få lite perspektiv. Det känns bra att ha den platsen för det finns ingenting som kan ge mig lika mycket energi som att åka dit och inse att det finns så mycket, mycket värre saker än det man själv gör. Ludvika är som ett batteri som aldrig går att ladda ur, det är guld värt.




Back to my school yard
And back to where it began
I know you thought you won
But I knew I was right and you were wrong

This world still owns me something to hold on to

Ni kanske har märkt att jag väldigt sällan skriver om saker som jag gjort eller gör eller vad som helst. Jag tycker inte riktigt om de här explicita bloggarna om hur fantastiska liv man har. Det kanske handlar om att mitt liv är en lång rutin från morgon till kväll där jag på nåt sätt bara försöker hålla mig flytande och med näsan över vattenytan. Därför skriver jag sällan om hur mina dagar ser ut, men jag tycker däremot om att skriva om händelser som ägt rum. Nu kanske jag inte är helt rättvis heller för vissa inlägg har faktiskt handlat om saker som nästintill (med några timmars mellanrum) hänt men jag är inte ett sånt stort fan av den typen av bloggar. Jag är inte ett så stort fan av den här bloggen heller och framförallt inte den här bloggaren. Herregud ett inlägg om hur jag skriver inlägg. Jaja, det är ju valfritt att läsa i alla fall men om jag fortsätter blogga på det här sättet kommer jag aldrig få vara med i fångarna på fortet.




I can wait until spring
So if you give me a chance now
I won't let you down
I'll be there for you

There's a prayer covering the silence in my room. No, I don't wanna wake up as myself

I can take it any time but now
So I keep going, going on forever
And there's a place I know
Where you and I always go
And there are people who
Still think I'm good
And that is good

With no reason to talk about the books I've read, but still I do

Jag tycker om att blanda lite historiska inlägg i den här bloggen, gå tillbaka och se var man gjorde för ett år sedan till exempel. Så här skrev jag 2010-03-24:

"Så var denna onsdag över, en onsdag där jag inte gjort så mycket alls faktiskt. Pluggade lite och mer måste det bli imorgon för detta är inte min grej. Senare vart det hockeyn och efter det så tog jag och dammade av det gamla xboxet och latjade lite lir. Det var jäkligt kul, var så längesen jag spelade vilket troligtvis gjorde att det var roligare. Men, men nu ska jag sussa för imorgon är en South Park dag och de ska till och med läsa min favoritbok "The Catcher In The Rye" så det kan ju inte bli annat än succé. Jag har sagt det så många gånger förr men jag tar det igen, läs den boken ifall ni vill lära känna min stora idol Holden Caulfield.



See the luck I've had
Can make a good man
Turn bad
So please, please, please
Let me, let me, let me
Get what I want
This time"


Jag vet inte hur jag skulle skrivit ett sånt här inlägg idag men troligtvis hade det kunnat se liknande ut. Enda skillnaden är väl dock att south park inte börjar förrän om en månad. En månad till sen är världens bästa serie tillbaka.

Du har inte en aning om att jag tänkter på dig precis just nu

Hej mitt namn är Jesper
Mitt liv är som ditt
Jag vet inte om du sett det
Men det liknar ditt shit

Allt är svart eller vitt
Jag menar nykter eller full
Jag dricker för kärleken
Och jag ramlar omkull

Will you walk with me out on the wire? Cause, baby I'm just a scared lonley rider

Jag känner att jag måste kommentera de senaste blogginläggen och detta (åter)romantiserande av Broder Daniel. Jag lyssnar väldigt, väldigt sällan på BD längre, möjligtvis att när jag är berusad vill jag höra någon låt (vilket var väldigt längesen det också). Jag kommenterar detta då jag ser att folk googlat något broder daniel relaterat och hamnat här. Jag vill inte ge er några falska förhoppningar om att jag är 14-18 årig pojke med romantiska drömmar om flykt, och jag är inte självdestruktiv och jag lever inget dekadent liv, så ni kan ge er iväg om ni hade hoppats på det. Det enda jag lyssnar på nu för tiden är ungefär Eldkvarn, Bruce Springsteen, Håkan och förvånansvärt mycket Hästpojken. Det är ungefär vad jag lyssnar på i stora drag om någon fortfarande bryr sig om musiksmak. Jag slutade bry mig i musiksmak för några år sedan då spotify förstörde/räddade allt. Musik tar inte lika stor plats i mitt liv längre och det märker jag främst när jag struntar i att uppdatera spotify på den bärbara datorn.

Men jag kan dock skriva något om detta med romantiska drömmar om flykt då jag tenderat att ha ägna mig en del åt det genom dessa snart 22 år som jag levt. Det finns inget som är så oromantiskt som flykt och det finns inget värre än att fly. Insikten av att man måste göra något annat bara för att gräset inte var så grönt som man trodde är mentalt knäckande och man kan hålla på hur länge som helst innan man inser att gräset är precis lika brunt överallt. Det handlar snarare om att ta ett spadtag i taget och försöka gräva bort det där bruna som täcker världen. Ett spadtag i sänder till sist går det att odla saker i den där från början obrukbara marken. För att sluta skriva i metaforer så handlar det helt enkelt om att se vad man har istället för vad man inte har och försöka göra det bästa av det, försöka göra marken ädel, något jag kan erkänna att jag varit helt värdelös på men jag bättrar mig dag för dag. Slutligen så brukar jag alltid skriva något på sista sidan i alla mina skrivböcker jag har i skolan bara för att se vad det betyder när boken tar slut. Nu har min bok tagit slut och längst bak hade jag skrivit "Det är många mil, men vi har ett långt liv och någon gång måste man ta det första steget för att kunna ta det sista" (fan vad utelämnande jag är stundtals i den här bloggen). Idag tycker jag det sammanfattar detta blogginlägg ganska bra. För någon dag sedan såg jag även en viss symbolik och jag älskar symbolik, jag tror även jag menade det jag sa, utan att jag tänkte på det. Jo, så var det.



Jag har inga starka armar att bära dig på
Jag är inte mycket, inte mycket att titta på
Men du kommer aldrig behöva ljuga igen
Du kommer aldrig behöva se mig ligga död på vägen

The world won't understand it has left no time for us

Jag är inte speciellt svårövertalad när det handlar om den här bloggen. Jag är helt enkelt en push over men man blir lite glad när någon vill att man ska fortsätta skriva. Jag sitter och lyssnar på Pulp och längtar till Way out west i sommar, det blir tamejfan episkt. Jag ska dock jobba första veckan i augusti vilket jag bokade in utan att tänka mig för, tänk om det hade krockat? Jag vågar knappt tänka tanken på att missa Jarvis Cocker. Jag antar att det snart börjar bli dags att beställa biljetter. Jag funderar på två alternativ, det ena är att boka en endagarsbiljett bara för att se Pulp och den andra är att boka fulldagarsbiljett och verkligen leva festival-liv i de dagarna trots att det är i min stad och att jag har boende. Men det finns få saker som är så dekadent och härligt som festivaler även fast jag vet att inget någonsin kommer slå way out west 08. Det är bland det bästa jag varit med om i mitt liv tror jag. Tre barndomsvänner som till hösten skulle dra åt olika håll och på något sätt tog avsked från varandra i en stad som ingen av oss kunde speciellt väl. Vi gick från Johanneberg till slottskogen (bara det är fan en bragd fast jag antar att det går lättare med en bag in box vin innanför västen). Herregud, vilken jävla helg? vecka? dag? Det där var. Utan att avslöja för mycket så kan jag väl bara skriva upp lite ord som alltid kommer påminna mig av den tiden: Mäklaren, Avenyn, Subway, Känn igen sorg för mig göteborg, gatumusikanter, vinflaskor som försvann, rulla ner för Johanneberg (bokstavligt), trasiga knän (bokstavligt), alkohol, trasiga byxor, uppkastningen som fick en pojke att börja gråta och Broder Daniels farväl, jag vet inte om något kan bli lika episkt igen och på nåt sätt så hoppas jag att det inte blir det.

Det visade sig att ett halvår senare så bodde vi ganska nära varandra igen då jag också tog mig till de södra delarna av landet, men just då var det verkligen dekadent och helt underbart. Nu var det dock ett tag sedan jag träffade dessa herrar, en flyttade tillbaka till Ludvika och är kvar i Göteborg men jag antar att tiden hinner ikapp alla till slut och lekt rövare med feber som river i hela kroppen har jag gjort tillräckligt (fast ett litet återfall då och då kan man inte rå för)

Everyday is like sunday

Jag har kikat runt lite andra bloggar och många skriver om detta fenomen som de kallar söndagsångest. Jag vet inte vad det betyder men de påstår att det är något som uppstår för att helgen tar slut och att man ska börja jobba/plugga igen. Jaha, tänker jag tråkigt för dig och din söndagsångest. Jag kanske skulle ha gett dig en väska signerat present from the past så kanske vi ska ta och reda ut lite begrepp. Kirkegaard påstår att det enda man kan ha ångest för är när man ska göra livsavgörande saker så det ni kallar för ångest är helt enkelt inte ångest, så där då har jag närt min besserwisser ådra för det närmsta halvåret. Jag tar nog ett uppehåll nu och kanske kommer den här bloggen försvinna. Jag vet, jag har bara skrivit i tre månader lite drygt men det händer för lite just nu för att kunna underhålla denna blogg. Skapa ett twitter-konto och följ Jussi Björling så får ni ut ungefär samma sak som av denna blogg. Därmed inte sagt att jag inte kommer skriva mer i framtiden, men just nu är det finito.


(det finns dock ett nytt inlägg på den gamla bloggen, tillägnad er som minns den)



Där är leden som vi gått
Och här är jag som kommit bort
Men någon dag är jag tillbaks
Och allting blir som allting borde va

Jag hoppas att du kan se mig nu och jag hoppas att du hör mig nu

Ungefär så här känns det just nu
















I lock my door and stay in bed
I dream of love in gold and red
It may be silly but I do it anyway

Och jag tänker är du också själv
Var är du ikväll

Ta min hand och kom så går vi vidare

Jag sitter här lite nöjd över mig själv som lyckades reparera mitt snedsteg igår då jag tappade mitt USB minne med de flesta uppgifterna i kursen. Jag satt visserligen halva natten igår men jag fick ihop det och jag känner mig lite stolt, jag visade något jävlar anamma som jag trodde dött för många herrans år sedan. Nu sitter jag och filosoferar över tiden som flytt och människor som försvunnit eller som jag inte haft någon kontakt med på ett tag. Många gamla vänner från Ludvika som endast existerar som en statusuppdatering på facebook, vad hände med de? Vad hände med mina gamla klasskamrater från Gävle? Jag vet verkligen inte och jag antar att det är tjusningen med att bli äldre man vet inte lika mycket längre. Min favoritförfattare (som var ett tag sen jag quotade) sade en gång "jag är inte tillräckligt ung för att veta allting". Ja, jag pratar om Oscar Wilde och det är ungefär så jag ser på att åldras, det som var spelar inte så stor roll, det enda som spelar roll är nuet. Vad vi gjorde eller hur vi gjorde det, vilka vi var med eller vilka vi gjorde det med spelar mindre roll. Jag har alltid en tendens att gräva ner mig i det förgångna, jag ska sluta med det. Vi kör härifrån och framåt. Jag vänder blad nu så ta min hand och följ med in i det okända.





Det är samma spel det är samma stad
Det är nya ansikten men samma hat
Då bäst just nu samma poäng
samma poser men ett annat band på scen
Ta min hand och kom så går vi vidare

Om du någonsin hittar mig så lyft mig från min dvala ändå, men det funkar nog ändå

Idag har jag nästan bara pluggat eller försökt plugga. Skrev klart den första uppgiften vid 10 tiden sen blev det inte så mycket mer av den varan. Tog en promenad bort till frölunda torg och köpte mig en vårjacka men den visade sig vara felsydd så jag får gå tillbaka imorgon med den. Det är så typiskt när man beger sig ut på dagens enda äventyr så kommer man hem med en utvecklingsstörd jacka. Jaja, bara ta nya tag imorgon, då ska jag även skriva klart den andra uppgiften också. Kom igång lite nu på kvällen och skrev klart någon slags inledning som jag blev rätt nöjd med och så har jag kommit på strukturen så det är bara att sätta igång och skriva imorgon. Dock måste jag åka hem till Svingeln och hämta lite filer från min dator innan jag kan få ihop det här men den kommer bli jävligt bra om den blir hälften så bra som jag har tänkt. Det jag skriver just nu är verkligen allt jag har gjort idag, det finns inget bättre än att vara sysslolös och bara andas ut. Gå runt orakad i mjukisbyxor och en sliten tischa är det bland det bästa jag vet.

Resa genom ensamheten

Söndagsinläggen brukar bli den här bloggens enda regelbundna inlägg. Har varit dyngtrött hela dagen och det enda jag gjort nu på kvällen är att läsa i Pluras fantastiska självbiografi och druckit Dr. Pepper. Helt okej helg med mycket fotboll för övrigt. Jag borde ha pluggat mer än vad jag gjort men jag har åandra sidan hela veckan på mig innan det här är slut. I övrigt har jag flyttat ut till Tynnered och tagit över syrrans lägenhet medan de är borta i Thailand fast just nu är jag hemma på min egen gata, men det är skönt att ha lite kortare till träningarna och lite större lägenhet att röra sig i. Jag har egentligen ingenting vettigt att skriva så jag slutar här (jag har upptäckt att jag ofta vill skriva att jag avslutar här och sen skriver jag något längre ner som en slags avslutning)



Och här är en känga till alla er som tittar på melodifestivalen oavsett om ni har 2.0 promillehalt eller är spiknyktra, det går inte att försvara det är ungefär som att sitta och skratta till two and a half men.

Dansa fastän

Jag och Jakob Hellman dansar på samma sätt märker jag nu när jag varvar frukostätande med intensivt musikuppladdning.

I dimman spelade det aldrig någon roll

Igår när jag gick och la mig bestämde jag mig för att inte ställa något larm utan bara sova ut. Det visade sig att jag vaknade strax efter klockan 12 vilket inte har skett det senaste halvåret tror jag, förut sov jag alltid till efter kl. 12 men nu finns det mer saker att fylla dagarna med än vad det gjorde förr. Hur som helst hade jag ett missat samtal som jag inte kände igen så jag ringde upp och efter ungefär 15-20 minuter så hade jag blivit erbjuden ett sommarjobb som fotbollsledare. Det ska bli kul att jobba lite extra i sommar samtidigt som jag pluggar mina sommarkurser. Vad ska man mer skriva denna fredag? Blir att ta det lugnt och invänta morgondagens kamp och sedan fighten mot Gais på söndag.

Inget mer abrakadabra

Jag känner mig så sjukt motiverad för tillfället, som om ingenting kan stoppa mig. Jag kör bara nu, det är som om alla tankar börja släta ut sig efter i alla fall 7 års intensivt tänkande. Nu är det sluttänkt, nu är det som om jag lagt upp min back up och jag inte har något kvar att förlora, det har jag gjort tillräckligt vid det här laget. Nu tittar jag uppåt mot himlen igen, nu sätter jag fart som Speedy Gonzales. Det kanske är våren som är på väg som gör mig motiverad, men vad det än är så ska jag försöka ta koncentrat av den här känslan och lägga in den i en burk och snart kan ni alla nynna "jag kände pojken här i fönstret mitt i mot, han samlade drömmar i fickan". En liten pojke i för stora skor säger "Jag ska nog lyckas"





Äntligen på väg
Luften bor i mina steg

The way I am

Moderaterna gratulerar alla kvinnor på internationella kvinnodagen via twitter och alla frågar sig varför? Aftonbladet skriver spaltmetrar med artiklar om kvinnor som blivit mördade av män och alla verkar tycka att denna dag är guds skänk från ovan att få vara politisk korrekt en enda dag om året. En chans för alla grabbiga grabbar att få vara så som de egentligen alltid velat vara. Jag får alltid samma känsla när de här dagarna kommer eller när tv4 har sin nollrasism kampanj varje år. En dag då det är okej att tycka att vi ska vara mer jämställda, en dag då vi ska tycka 1+1=3, en dag då vi ska kliva ner från våra hästar och ta varandra i händerna. Jag får samma känsla dessa dagar som när jag ser detta klipp.

That's entertainment

Då har ännu en vecka mot sitt dystra öde. Vad har man lyckats åstadkomma denna vecka då? Mycket tid har lagts till att plugga och läsa böcker och även åt fotboll i vanlig ordning. Planerat lite inför träningslägret om två veckor. Det är väl ungefär vad jag har gjort denna vecka om man ska hårddra det hela. Coaching kursen börjar även den likt veckan komma mot sitt slut och nästa kurs är biomekanik tror jag så det ska bli spännande och se vad man kan lära sig för nytt denna gång. Har även sökt lite sommarkurser först på agendan står idrott och genus, får se vad det innebär sen har jag även sökt lite andra spännande kurser. Jag har även ett till projekt inför sommaren, jag ska försöka mig på att ta det där förbannande körkortet som jag sket i när jag var 18 år. Då pallade jag inte med världen och framförallt inte bilskoleläraren som borde haft ett nackskott eller klassisk tortyr ála Pinochet manér, men det kanske bara är jag som tycker det. Jaja, denna gång ska jag vara mer ihärdig, jag tror jag har blivit mer ihärdig under dessa år, lärt mig att se processer istället för resultat. Nej, det ska bli spännande och se om jag lyckas återigen lyckas ta mig i den berömda kragen men det ska nog inte vara några problem. Hur som helst så blir det ju lite material till den här bloggen oavsett hur det går och det är ju alltid något.

I thought about the way that I am growing

How does it feel tonight
When all the footsteps
That you dream to leave
Only makes you afraid?




Come on summer, come on now stay all winter with me

Just idag är jag stark

Har suttit och pluggat i några timmar och gjort klart en uppgift som heter "Mina topprestationer" eller nåt liknande. Men först ska jag kanske skriva att den kurs jag just nu läser heter Coaching. En kurs som om jag ska vara helt ärlig inte stämt överens med mina förväntningar men det beror snarare på mig än på vad kursen verkligen är. Men idag insåg jag kraften i coaching, idag insåg jag varför det kanske är det bästa redskapet man kan använda sig av. Det handlar mycket om att reflektera och det har jag alltid varit en jävel på. Men alltid när jag reflekterat har jag alltid utgått från vad som inte gick bra, vad var det som gick dåligt? varför gick det dåligt? Vad ska jag göra för att göra det bättre? Osv. många känner säkert igen det här. Det jag lärt mig framförallt är att utgå från det positiva, vad var bra? varför gick det bra? vad ska kan man göra för att göra det ännu bättre? Enkelt javisst, men ack så effektivt och som sagt jag var inte det största fanet av det här när vi började och har kanske varit lite motståndare på nåt sätt. Men den här uppgiften handlade om att skriva ner en situation som man verkligen tycker gick bra. Analysera vad man verkligen gjorde och hur det påverkade en såväl tankemässigt som känslomässigt. Det jag kom fram till var väldigt intressant för mig själv. Det var något jag alltid vetat men som jag aldrig har fått upp till ytan. En vacker dag ska jag publicera min lilla historia här men jag väntar gärna ett tag till. Med det sagt så kommer alla mina gamla vänner från Ludvika få sig en smärre chock nästa gång de träffar mig, dvs. lagom tills när helvetet har frusit till is.


Fasen vad jag bjuder er på tips, kanske ska döpa om bloggen till JÄPPÄS TIPSHÖRNA.

Nu hänger det på varje kvist en solskensoptimist

Jag brukar alltid skriva att inte skriver de här inläggen för någon annan än mig själv, men det är en lögn. Jag vet exakt vem jag skriver för dock vet jag inte om denne läser men det kanske är skitsamma för det är för dig jag skriver. Det har alltid varit så ända sedan jag började blogga för lite mer än ett år sedan. Vad ska man då skriva om idag den 3 mars 2011. Jag kanske ska skriva ett sånt här som alla skriver om vid den här tiden VÅREN ÄR PÅ VÄG och fylla inlägget med skitsnack om hur ljust det blivit och sen avsluta med att kopiera in Ted Gärdestads "Äntligen på väg". Nej, det känns inte så ladder to heaven kompatibelt även fast våren verkligen är på väg. Men vad ska jag hitta på och skriva om nu då innan dagen tar fart och landar någonstans i det omedvetna? President Gaddafis uttalande ena dagen att folket älskar honom för att nästa dag hota med krig. Nej, det känns som det är till för frilansande journalister att skriva om det där eftersom det inte finns något annat att skriva om. Ah, nu vet jag vad jag kan skriva om. Inatt när jag låg och kollade på tv var det någon repris av det här mästerkockarna eller vad det heter på tv4. Det var en taxichaffis som var med och brassa på med världens korvkioskkäk medan de andra lade upp sina maträtter så snyggt de kunde så la han upp på klassiskt och äkta vägkrogsmanér. Det var så fantastiskt vackert och roligt, det var verkligen helt genuint och oförstörd. Precis, som allt ska vara enligt mitt tycke.





Vi kan le men bara i sekunder
Det är ett uttryck för känslor och det är förbjudet

If I was a whirlwind I could sweep her heart away

I am
A weak heart
I am a weak heart
A weak heart to break

Jag vill ju bara sjunga

Jag ville skriva en liten visa,
där ögonblick blir till evighet.
Men ord blir stumma och toner döva,
och visans tanke blir hemlighet.
Det bli väl en hemlighet.

Tala till mig