Jag sitter här lite nöjd över mig själv som lyckades reparera mitt snedsteg igår då jag tappade mitt USB minne med de flesta uppgifterna i kursen. Jag satt visserligen halva natten igår men jag fick ihop det och jag känner mig lite stolt, jag visade något jävlar anamma som jag trodde dött för många herrans år sedan. Nu sitter jag och filosoferar över tiden som flytt och människor som försvunnit eller som jag inte haft någon kontakt med på ett tag. Många gamla vänner från Ludvika som endast existerar som en statusuppdatering på facebook, vad hände med de? Vad hände med mina gamla klasskamrater från Gävle? Jag vet verkligen inte och jag antar att det är tjusningen med att bli äldre man vet inte lika mycket längre. Min favoritförfattare (som var ett tag sen jag quotade) sade en gång "jag är inte tillräckligt ung för att veta allting". Ja, jag pratar om Oscar Wilde och det är ungefär så jag ser på att åldras, det som var spelar inte så stor roll, det enda som spelar roll är nuet. Vad vi gjorde eller hur vi gjorde det, vilka vi var med eller vilka vi gjorde det med spelar mindre roll. Jag har alltid en tendens att gräva ner mig i det förgångna, jag ska sluta med det. Vi kör härifrån och framåt. Jag vänder blad nu så ta min hand och följ med in i det okända.
Det är samma spel det är samma stad
Det är nya ansikten men samma hat
Då bäst just nu samma poäng
samma poser men ett annat band på scen
Ta min hand och kom så går vi vidare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar