Jag känner att jag måste kommentera de senaste blogginläggen och detta (åter)romantiserande av Broder Daniel. Jag lyssnar väldigt, väldigt sällan på BD längre, möjligtvis att när jag är berusad vill jag höra någon låt (vilket var väldigt längesen det också). Jag kommenterar detta då jag ser att folk googlat något broder daniel relaterat och hamnat här. Jag vill inte ge er några falska förhoppningar om att jag är 14-18 årig pojke med romantiska drömmar om flykt, och jag är inte självdestruktiv och jag lever inget dekadent liv, så ni kan ge er iväg om ni hade hoppats på det. Det enda jag lyssnar på nu för tiden är ungefär Eldkvarn, Bruce Springsteen, Håkan och förvånansvärt mycket Hästpojken. Det är ungefär vad jag lyssnar på i stora drag om någon fortfarande bryr sig om musiksmak. Jag slutade bry mig i musiksmak för några år sedan då spotify förstörde/räddade allt. Musik tar inte lika stor plats i mitt liv längre och det märker jag främst när jag struntar i att uppdatera spotify på den bärbara datorn.
Men jag kan dock skriva något om detta med romantiska drömmar om flykt då jag tenderat att ha ägna mig en del åt det genom dessa snart 22 år som jag levt. Det finns inget som är så oromantiskt som flykt och det finns inget värre än att fly. Insikten av att man måste göra något annat bara för att gräset inte var så grönt som man trodde är mentalt knäckande och man kan hålla på hur länge som helst innan man inser att gräset är precis lika brunt överallt. Det handlar snarare om att ta ett spadtag i taget och försöka gräva bort det där bruna som täcker världen. Ett spadtag i sänder till sist går det att odla saker i den där från början obrukbara marken. För att sluta skriva i metaforer så handlar det helt enkelt om att se vad man har istället för vad man inte har och försöka göra det bästa av det, försöka göra marken ädel, något jag kan erkänna att jag varit helt värdelös på men jag bättrar mig dag för dag. Slutligen så brukar jag alltid skriva något på sista sidan i alla mina skrivböcker jag har i skolan bara för att se vad det betyder när boken tar slut. Nu har min bok tagit slut och längst bak hade jag skrivit "Det är många mil, men vi har ett långt liv och någon gång måste man ta det första steget för att kunna ta det sista" (fan vad utelämnande jag är stundtals i den här bloggen). Idag tycker jag det sammanfattar detta blogginlägg ganska bra. För någon dag sedan såg jag även en viss symbolik och jag älskar symbolik, jag tror även jag menade det jag sa, utan att jag tänkte på det. Jo, så var det.
Jag har inga starka armar att bära dig på
Jag är inte mycket, inte mycket att titta på
Men du kommer aldrig behöva ljuga igen
Du kommer aldrig behöva se mig ligga död på vägen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar