Har gått på knä så många år i den där staden, men jag svär att jag hörde frälsningsarmén sjunga om att lämna allt bakom sig

Då sitter jag på bussen tillbaka till Göteborg. Har varit i Ludvika i en vecka och i princip inte gjort ett skit, och det är inte dåligt för det är allt Ludvika har att erbjuda. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den staden, det känns som vad jag än skriver tenderar det till att aldrig bli bra. Det jag säger och har sagt om min kära hemstad stämmer egentligen inte in eller så stämmer allt in. Jag träffade några gamla vänner från back in the days under tiden jag var här, vilket alltid är roligt. Men det märks att saker och ting förändrats och även jag själv kanske, eller kanske mest jag. Jag märker dock att jag intresserar mig för vad andra som jag gått i samma klass som gör och hur de lever idag. Tro mig det handlar inte om något slags kukmäteri för jag tror inte att det finns något sätt att leva som är bättre än det andra, vi har samma slut hur vi tar oss dit är irrelevant, en del vill plågas andra skratta. Jag känner bara att jag är intresserad, det är ändå människor som man vuxit upp med och har någon slags grund tillsammans med. Jag har egentligen ingen kontakt med någon hemifrån när jag är i Göteborg men när man kommer hem så lappar man ihop de gamla vänskapsbanden och inser att det är förbannat bra människor. Det kanske är synd att man inte har mer kontakt med folk som man växte upp med men jag antar att när man blir äldre desto tunnare blir de gemensamma nämnarna och desto svårare blir det att hålla vänskap glödande. Det är intressant hur tiden förändrar det man som en gång var så viktigt till mindre viktigt och kanske till och med helt oviktigt. Den fria viljan var en tonårsdröm, men vi är bara instinkt, bara djur och allt var lögn.




Om idag inte var en ändlös landsväg
Och inatt en vild och krokig stig
Om imorgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns


Sen avslutningsvis är det rätt episkt att rulla ut från sin hemstad med Thåströms fanfanfan i lurarna.

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Nu sitter jag här på SJs fina tåg på väg till Ludvika. Först ska tåget bara ta mig till Örebro där jag får vänta över en timme innan äventyret fortsätter. I den vagnen jag sitter på är det jag och två till, antar att det inte är många som åker tåg på påsk afton. Nu rullade tåget precis ut från Centralstationen och nån kvinnoröst berättar att det bara är de med första klass biljetter som får sitta i första klass. Jag kommer nog inte blogga speciellt mycket under tiden jag är i Dalarna men de som kan och vill får följa äventyret via facebook eller twitterinlägg


Glad påsk

I hear the nights are long and the days are lonley, I think of you and I'm working on a dream

Då är det snart dags att återigen bege sig upp mot skogarna. På lördagmorgon beger jag mig till Ludvika. Ludvika ja, staden jag älskar att hatar, människorna som får mig att gå bananas och allt annat som hör denna satans hemstad till. Men det ska ändå bli skönt att åka upp och få lite perspektiv på tillvaron, träffa lite gamla vänner. Det händer ändå inget speciellt här i götet under den veckan så jag tvivlar på att jag kommer missa något. När jag kommer tillbaka är det dags för sista kursen innan sommaruppehållet och innan sista året på sports coaching programmet. Det är under det här året som varit som jag känt att jag verkligen kommit in i det hela och tycker att det varit roligt att vara i skolan och kommer nog sakna allt och alla när jag sitter här i sommar och läser idrott och genus för mig själv. Vad som händer efter nästa år vet jag inte, jag är inte killen som detaljplanerar livet utan tar det lite piano och skiter allt sig så väntar väl alltid Caligula. Göteborg, Lund, Malmö, månen, ja, det är väl bara min fantasi som kan sätta gränser och fantasi har jag så att det räcker och blir över ifall någon behöver.




På teven säger dom att kärlek finns runt omkring oss
och astronauterna kan känna det långt bort
Men kärlek har svikit mig allt för många gånger
men jag vill ha dig

Känsloklubbens första möte är slut

Världen är så banal
Varför ska man va så jävla normal?
Varför känns allt så lagom och trist?
Jag ska kalla mig för emotionist

Everyday is not like sunday

Idag kommer det inte komma något traditionellt söndagsinlägg då jag inte hinner skriva det. Får se om det dyker upp imorgon istället eller om jag sparar det till nästa söndag.

Det är som om de vore druckna, det är som om de spelat spel, det är som om de inte bryr sig i vad de tar och vad de ger. Det är som om de dragit lott

Jag läste idag en artikel om Simon Elo som är någon slags politiker i Finland. För att sätta in det i svenska termer så är han Finlands svar på Jimmy "shalalala" Åkesson. Jag tycker verkligen sånt här är förkastligt dvs. rasism och trångsynthet men sånt ska man egentligen aldrig behöva förklara. Det enda som är roligt med Sverigedemokraterna är att det finns en SD kommunpolitiker i Fagersta som heter Himmler. Det är humor, annars finns det inget roligt med Sverigedemokraterna.

Det värsta av allt är att det är min generation som gör att detta tillåts. Det här är inte enbart ett problem i Sverige för hela världen verkar ha fått någon slags invandrarnoja som man tidigare endast vågade uttala mellan kaffesörplingarna hemma i den trygga bostaden. Vad var det som gick fel skrev alla när Sverigedemokraterna kom in i den svenska riksdagen? Ja, vad var det som gick fel egentligen, varför vågar folk nu påstå att invandringen har varit fel, varför sade man inte det tidigare?

Jag vet inte men en anledning tror jag är att folk letar fel. Folk är besatta av att höra hur dåligt och värdelöst saker är. Det finns ju till och med ett uttryck som lyder "det finns bara en sann glädje och det är skadeglädje" och kanske är det så, vad vet jag?. Det finns dock ett italienskt uttryck som lyder "Det är lätt att predika fasta när magen är full".

Jag tror inte riktigt vi fattar vad det är vi gör, när vi gör det. Min mamma har alltid sagt till mig under hela min uppväxt "Vad händer ifall du gör så här?" och jag går alltid runt och tänker i de termerna. Vi borde kanske alla ha tänkt så innan vi gick till valurnan den 21 september 2010. Om jag inte lägger min röst på Sverigedemokraterna kanske mitt vackra fina svenska härliga Sverigeland blir mer segregerat. Ja, det kanske det blir. Om jag lägger min röst på Sverigedemokraterna kanske det innebär att en familj i nöd får stanna i ett krigshärjat land lite till. Detta kanske är ett väldigt svart och vitt exempel men ett av Sverigedemokraternas största ståndpunkter var just segregeringen. "Det är lätt att predika fasta när magen är full". Det jag menar är att det är enkelt att visa ena sidan av myntet, men det vi alltid måste fråga oss är hur ser det ut på undersidan.

Det här inläggets syftet var att lufta en tanke. En tanke som innebar att det är väldigt enkelt att säga att saker är fel, när man aldrig själv varit utsatt för det. Slutligen så hoppas jag att det finländska folket tar sitt förnuft till fånga under natten så att vi inte får ännu ett rasistiskt land i Norden.

Alla drömmer om fåglar även du även jag

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska formulera mig. Men jag känner mig lite besviken på mig själv. Jag har oerhört lätt att få ångest för saker jag borde göra, saker som jag borde gjort för längesen och saker som jag gjort. Dessutom verkar tiden aldrig vara på min sida. Eller rättare sagt ingenting verkar vara på min sida. Hade jag varit religiös så hade jag trott att gud jävlas med mig. Eller som de säger i en film angående liv på andra planeter och angående Gud "Maybe God dosn't exist... Yet". Det kanske finns en jävel långt borta någonstans som tycker om att jävlas med mig. Jag kan ju alltid hoppas att det är så, det hade varit skönt att få någon slags förklaring till varför det blivit så här. Det värsta av allt är att jag tycker att jag beter mig exemplariskt oftast i alla fall och har gjort det i många herrans år. Om jag har haft 21 års uppförsbacke så kommer kanske nerförsbacken snart. För något jag lärde mig under litteraturvetenskapen är att de flesta historier som börjar lyckligt avslutas olyckligt och vice versa. Jag undrar bara när mitt livs klimax kommer, eller har det redan kommit?

Sorted out for E´s and Wizz

Det här kan vara världen bästa musikvideo

Jag lever för kärlek och solsken och sånt

Den här dagen kommer inte gå in i någon självbiografi om jag någon gång kommer skriva en. Jag tänker inte skriva något mer utan så här känner jag just nu.




Men jag antar att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet så allt blir väl skit som vanligt, som alltid. Men så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå, så länge solen den glittrar på böljorna blå så ska man väl inte vara så bitter. Men oavsett allt Evert Taube har lärt mig om livet så vet jag också att behind every cynic lies a bitter dreamer, och det får man aldrig någonsin glömma. Nu sätter jag Evert Taube i lurarna och tar en promenad innan veckans tv-höjdpunkt dvs. Pluras kök börjar. Tack och hej leverpastej!


Ack, Carmencita gör mig inte så besviken,
jag tänker skaffa mig ett jobb här i butiken,
sköta mig noga, bara spara och knoga
inte spela och dricka, men bara älska dig.
Säg, Carmencita, det är ändå blott med mig,
säg, som du vill dansa tango.

Nej Fritiof, ni förstår musik,
men jag tror inte ni kan stå i en butik
och förresten sa min pappa just idag att han visste,
vem som snart skulle fria till hans dotter.
En som har tjugotusen kor,
och en estancia som är förfärligt stor.
Han har prisbelönta tjurar,
han har oxar, kor och svin
och han dansar underbar tango.

Carmencita, lilla vän, akta dig för rika män!
Lyckan den bor ej i oxar eller kor
och den kan heller inte köpas för pengar.
Men min kärlek gör dig rik,
skaffa mig ett jobb i er butik.
Och när vi blir gifta söta ungar skall vi få, som kan dansa tango.

Jag ligger på sängen och tänker, tänk på mig

Det finns en första plats som inte går att nå, för ingen tror att dom är nåt där jag kommer från

Jag skriver det här inlägget den 8 april men publicerar det inte förrän idag. Detta gör jag av anledning till att en av mina äldsta vänner fyller år idag (8 april) och jag tänkte passa på att skriva lite om vad vi sysselsatte oss med när vi var mycket yngre än vad vi är idag. Jag publicerar det här idag bara för att på söndagar har jag oförskämt många läsare. Dessutom fick jag en kommentar från min syster förra veckan att jag borde ta över och skriva sportkrönikor istället för de som gör det idag, och det är just vad detta inlägg kommer handla om, spontanidrott återigen.

Jo, för att återgå till min barndom igen (som så många gånger förr) så bodde jag kanske inte i de finaste kvarteren i Ludvika, inte i de fulaste heller men ni vet jag bodde ändå i "dom" kvarteren. Alla städer har sånna kvarter och jag kanske är ett "sånt" barn. Jag varken bryr mig eller tycker det spelar någon roll och jag förstår inte varför man ens lägger någon som helst vikt i det, men det här skulle jag kunna prata om i åratal och det är inte riktigt tanken ikväll. Hursomhelst för att återgå till hur vi underhöll oss nere i Marnäs (som stället heter) när vi var cirka 7-10 år gamla så spelade vi bandy nästintill dagligen efter skolan på lågstadiet. Jag tror de flesta nu får någon slags bild framför sig om barn på inlines och målvakter i street-hockey mundering och mål från närmsta Intersport butik, men riktigt så var det inte. Vårt mål bestod av några plankor som vi hade spikat ihop i träslöjden, målvaktsbenskydden bestod av liggunderlag som vi hade virat ett snöre om och plockhandsken bestod från början av en keps, sen fick min vän en gammal svart plockhandske i läder som var bland det häftigaste jag dittills hade sett (den kanske fortfarande är det häftigaste jag sett). Inlines hade vi inte utan vi sprang med vanliga skor, inte jumpadojor eller det senaste från Nike utan helt vanliga dojor. Det var nämligen på den tiden man inte kunde slita ut kroppens leder. Reklamsnubbarna från Nike/Adidas hade inte kommit på att man kunde tjäna pengar på att skrämma folk genom att säga att man skulle bli invalid om man inte köpte deras specialdojor för flera 1000 lappar än. Ibland var även min väns storebror med och lira och alltså ni som tycker NHL är tufft skulle sett de matcherna. Det var slagskott i huvudet på målvakten (med en bandyboll där man stoppat in en plastpåse så att den skulle bli tillräckligt tung för att kunna skjuta hårt med), hakningar och trippingar så att knäna var sönderskrapade och var inte händerna fulla av sår med grus i så hade man inte kämpat tillräckligt helt enkelt. Dessutom fick man klättra upp på garagetaket ibland och plocka ner bollen vilket gjordes i att man hängde sig i stuprännan och hävde sig upp. Man var liksom tvungen att lyckas komma upp för annars hade man ingen boll att spela med. När de flyttade iväg från den platsen några år senare såg man tydligt märkena av att något oerhört viktigt hade pågått här i form av helt demolerade garagedörrar i lägenhetsområdet. Det handlade inte om ära och beröm, det handlade inte om resultat, det handlade inte om att bli bättre, det handlade snarare om hur man ska tackla livet. Att det bara är att hoppa upp i stuprännan och dra sig upp och kasta ner bollen och köra igen.

Det kanske även finns en paranteshistoria till det här då båda våra namn är förevigade i Ludvikas ishall. Men det ska jag inte dra några som helst slutsatser över för det är något jag är rätt stolt och väldigt tacksam över och det är onekligen en av de största händelserna i mitt liv.



Återigen grattis på födelsedagen

Jag steg uppåt med skjutna vingar genom glasslott i aprilskyar

Ännu en dag är över, en dag som erbjöd mycket sol och chill time. Åkte ut och kikade lite på fotboll men det blåste så mycket att jag bestämde mig för att bege mig hem till min syster. Där hade de fixat till sin balkong som ligger så fint i solen och att jäsa i en soffa där ute var göld. Sen blev det pizza och se på Social Network, filmen om facebookskaparen. Den var överraskande bra och jäkligt bra storytelling helt klart sevärd. Nu har jag gjort något jag svor på att jag aldrig skulle göra när jag började blogga, dvs. skriva om vad jag gjort om dagarna. Men idag har jag inte gjort en enda facebookuppdatering så jag antar att jag måste kompensera det genom att göra så här så att folk fortfarande vet att jag lever.

Leave me alone because I was only singing

Jag tror jag vet när jag kan göra en avstickare till Ludvika härnäst. Det blir nog på onsdag om två veckor. Då finns det ändå inget kvar här i Göteborg. Kursen är slut och vi har en veckas "påsklov" så då kan jag passa på att åka upp till skogarna i några dagar. Samla kraft inför sista kursen som är träningslära, vilket ska bli mer intressant än denna biomekanik-kurs. Gjorde även jordens fynd idag då jag köpte ett par skor för 59 kr på Netto. Åh, herregud the ladder to heaven har gått och blivit en modeblogg. Här ett modetips till alla er som behöver bloggar för att kunna klä på er på morgonen. Nummer ett: Sätt en plastpåse över huvudet. Nummer två: Andas. Nummer tre: Överflödig. Vad elakt det där var, men jag avskyr mode. Jag kan lika gärna ha en plastpåse runt kroppen. Enda anledningen till varför jag har de kläderna jag har är att det blivit så med åren, monkey see monkey do. Jag lever fortfarande efter devisen desto billigare desto bättre



One fine day let it be soon
She won't be rich or beautiful
But she be walking your streets in the clothes
She went out and chose for herself

Stoppa mig juni (lilla ego)

Idag har varit en slappdag igen. Vi håller på att labba i skolan så idag har vi bara suttit och planera hur denna labba ska gå till. Inget avancerat utan det handlar väl mest om att Göteborgs Universitet vill styla lite med sitt nya idrottslabb och vafan hade jag byggt ett sånt labb hade jag också velat styla så inget illa menat där. Satt i skolan vid 10-tiden imorse och var hemma igen vid 15-tiden sen dess har jag tagit det ännu lugnare om det är möjligt. Snart sticker jag iväg för att träna fotbollspojkar på den härligaste tiden there is 21.00-22.30 sen en resa hem på ca 40 minuter så är väl hemma igen kring midnatt, men sånt är livet och det är så det ska vara. Fy fan för dagar som igår när jag höll på att krypa ur skinnet och det är inte vanligt men igår var det fruktansvärt. Idag är jag på rätt köl igen, men jag antar att alla har dagar då de hellre vill ta fram ett radergummi och sudda bort dagen ur kalendern. Det är ingenting att lägga något större värde i helt enkelt. Undrar vad helgen (fredag- lördag- söndag) har att erbjuda förutom fotboll på söndag dvs. då det är dags för seriestart nummer två. Jaja, den som lever får se.

Smells like teen spirit

Det är så bra.

Everybodys got a hungry heart

Jag har sagt det förr men jag kan ta det igen. Det finns inget bättre på hela veckan är Pluras kök. Man blir så glad av det programmet och Plura är så störtskön att hälften vore nog. Jag kan även skriva att jag verkligen avskyr alla matlagningsprogram med hela mitt hjärta. Det är verkligen världens sämsta programidé att låta någon stå och laga mat i tv, det är ändå ingen som någonsin lagar samma mat som de gör. Men det här är något helt annat, det här är tv göld i den puraste form there is och ett perfekt sätt att avsluta denna pissiga dag. Plura ger en hopp om framtiden så det är bara att fortsätta och låtsat som om denna dag aldrig ägt rum.






Everybody needs a place to rest
Everybody wants to have a home
Don't make no difference what nobody says
Ain't nobody like to be alone

Allt är för sent, för sent för vin, för sent för kärlek ren som snö

Jag har så förbannat tråkigt just nu. Idag när jag har min första helt lediga dag på väldigt länge då står givetvis regnet som spön i backen så man är tvingad till att sitta inne och uggla. Spelade lite tv-spel men det var så förbannat tråkigt och nu sitter jag här framför datorn som vanligt. Jag och facebook sad but true it telling me what to do. Fan, vad jag gnäller just nu, som ett litet barn men sån är jag ibland. Jag går och lägger mig nu. Jag är bara inte gjord för dessa dar.


Du kan vara någon annan
Någon bättre om du
Sluter ögonen



Jag gör vad som helst för att få mitt liv att verka bättre.



Har du vin och sprit så att det räcker till att få hela fjärden full av sorger?
För sent för Edelweiss

William it was really nothing (it was only your life)

Dags för tenta i biomekaniken. Jag har ingen aning om hur det ska gå men något säger mig att det kommer bli något att bita i. Jag vet att jag hade behövt plugga mycket mer än vad jag har gjort men det har inte funnits så mycket tid till det denna vecka då jag nästan varit fullbokad från morgon till kväll alla dagar med undantag på några få timmar här och var och de måste jag vila på, har ingen ambition att bli utbränd än. Jag hade dock ett bra flow i fredags men vi får se. Jag antar att man får se det som en scouoting session inför en kommande omtenta. Herregud, omtenta har jag inte skrivit på mer än ett år nu tror jag. Det kan bli kul att återse den gamla tentavakten, han har säkert saknat mig.

Ni två hör på, se upp så att ni inte också blir sånna jävla svin

Igårkväll spelade jag lite fotboll med några polare och det gick förvånansvärt bra, mycket bättre än vad jag trott att det skulle kunna gå med denna sönderbrutna kropp. Hur som helst fick det mig att reflektera över alla dagar och kvällar man spenderat på Ludvikas egna Wembley dvs. Stensveden. Denna plats har två elvamannaplaner och två sjumannaplaner och från det jag var typ 11 år tills jag var 16 så bodde jag nästan på det där stället. Man tog morsans gamla hoj och satte lillbrorsan på pakethållaren med boll, vattenflaska och målvaktshandskar nerpackade i en gammal sliten brynäsväska. Det gick inte att stoppa oss på våren/sommaren/hösten. Vissa dagar bestod av cirka 7-8 timmars fotbollspelande. Fast alla gillade inte detta för vi var alltid rädda för att vaktmästaren skulle komma ut och skälla på oss för att vi förstörde planerna och en gång kom han till och med ut och skickade bort oss från plan. Några år senare kom han på hur han skulle få bort oss genom att han låste fast alla målen, jävla gubbtjuv. Så här i efterhand borde man bett honom fara åt helvete men jag har väl alltid varit för snäll och kanske rädd för allt. "Det största brottet av allt är att bemöta det som brinner med en halvfuktig trasa och om man själv är den branden som den fuktiga trasan läggs på... det är så hemskt, det är som om man är osynlig på nåt sätt" Henrik Berggren

Innan vi började åka till Stensveden så spelade vi givetvis fotboll på gården där mammas hammock fick tjänstgöra som mål. Jag kommer aldrig glömma en tidig vårdag i spöregn/snö när vi förstörde allt gräs på hela baksidan av huset så det var en enda stor lerpöl långt in i juni. Det var kanske då vi blev ivägskickade till Stensveden. Många timmar av sitt liv har man spenderat vid en fotbollsplan och varenda timma har varit lika given. För att inte tala om alla kvällar då jag stod nere i källaren och jonglerade med en boll men det kan vi spara tills en annan gång. Otur bara att man föddes i en glaskropp som går sönder hela tiden.


Oh, this town
Kills you when you're young

Och jag går bara ner mig

Nu är våren här:



Så säg som det är
För den här gången krävs det mer
Innan jag öppnar armarna
Förlora mig och känslorna faller fritt

Jag har inte glömt hur man flyger, men mina kinder kanske var rödare förr

Jag sitter i detta nu och pluggar på biomekaniken och hoppas att allt ska falla på plats till sist. Just nu är det långt kvar det vill jag lova, men skam den som inte ger allt den har för att lyckas. Jag hatar verkligen matte, jag har aldrig varit något mattesnille men jag måste i alla fall försöka, jag ger inte upp, det ska gå. Det handlar om vilja, det handlar om att orka, det handlar om att försöka och lära sig. Hade det varit för något år sedan hade jag nog knäppt en bärs och jagat ljuset från lyktstolparna på någon okänd gata i Göteborg. Men den tiden är över, den tiden dog för ett tag sedan. Jag tror man kan räkna på ena handen hur ofta jag varit ute och känt pulsen från Göteborgs uteliv detta år. Åandra sidan har jag ett rätt rejält försprång på de flesta så jag kan nog ligga rätt lågt några år till om det skulle behövas.


Fast turisterna är borta
Går jag nästan aldrig ut
Nej, jag väntar tills imorrn bitti
Det är den tiden jag gillar bäst
Då ska jag ta en promenad i parken