Jag skriver det här inlägget den 8 april men publicerar det inte förrän idag. Detta gör jag av anledning till att en av mina äldsta vänner fyller år idag (8 april) och jag tänkte passa på att skriva lite om vad vi sysselsatte oss med när vi var mycket yngre än vad vi är idag. Jag publicerar det här idag bara för att på söndagar har jag oförskämt många läsare. Dessutom fick jag en kommentar från min syster förra veckan att jag borde ta över och skriva sportkrönikor istället för de som gör det idag, och det är just vad detta inlägg kommer handla om, spontanidrott återigen.
Jo, för att återgå till min barndom igen (som så många gånger förr) så bodde jag kanske inte i de finaste kvarteren i Ludvika, inte i de fulaste heller men ni vet jag bodde ändå i "dom" kvarteren. Alla städer har sånna kvarter och jag kanske är ett "sånt" barn. Jag varken bryr mig eller tycker det spelar någon roll och jag förstår inte varför man ens lägger någon som helst vikt i det, men det här skulle jag kunna prata om i åratal och det är inte riktigt tanken ikväll. Hursomhelst för att återgå till hur vi underhöll oss nere i Marnäs (som stället heter) när vi var cirka 7-10 år gamla så spelade vi bandy nästintill dagligen efter skolan på lågstadiet. Jag tror de flesta nu får någon slags bild framför sig om barn på inlines och målvakter i street-hockey mundering och mål från närmsta Intersport butik, men riktigt så var det inte. Vårt mål bestod av några plankor som vi hade spikat ihop i träslöjden, målvaktsbenskydden bestod av liggunderlag som vi hade virat ett snöre om och plockhandsken bestod från början av en keps, sen fick min vän en gammal svart plockhandske i läder som var bland det häftigaste jag dittills hade sett (den kanske fortfarande är det häftigaste jag sett). Inlines hade vi inte utan vi sprang med vanliga skor, inte jumpadojor eller det senaste från Nike utan helt vanliga dojor. Det var nämligen på den tiden man inte kunde slita ut kroppens leder. Reklamsnubbarna från Nike/Adidas hade inte kommit på att man kunde tjäna pengar på att skrämma folk genom att säga att man skulle bli invalid om man inte köpte deras specialdojor för flera 1000 lappar än. Ibland var även min väns storebror med och lira och alltså ni som tycker NHL är tufft skulle sett de matcherna. Det var slagskott i huvudet på målvakten (med en bandyboll där man stoppat in en plastpåse så att den skulle bli tillräckligt tung för att kunna skjuta hårt med), hakningar och trippingar så att knäna var sönderskrapade och var inte händerna fulla av sår med grus i så hade man inte kämpat tillräckligt helt enkelt. Dessutom fick man klättra upp på garagetaket ibland och plocka ner bollen vilket gjordes i att man hängde sig i stuprännan och hävde sig upp. Man var liksom tvungen att lyckas komma upp för annars hade man ingen boll att spela med. När de flyttade iväg från den platsen några år senare såg man tydligt märkena av att något oerhört viktigt hade pågått här i form av helt demolerade garagedörrar i lägenhetsområdet. Det handlade inte om ära och beröm, det handlade inte om resultat, det handlade inte om att bli bättre, det handlade snarare om hur man ska tackla livet. Att det bara är att hoppa upp i stuprännan och dra sig upp och kasta ner bollen och köra igen.
Det kanske även finns en paranteshistoria till det här då båda våra namn är förevigade i Ludvikas ishall. Men det ska jag inte dra några som helst slutsatser över för det är något jag är rätt stolt och väldigt tacksam över och det är onekligen en av de största händelserna i mitt liv.
Återigen grattis på födelsedagen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar