Då sitter jag på bussen tillbaka till Göteborg. Har varit i Ludvika i en vecka och i princip inte gjort ett skit, och det är inte dåligt för det är allt Ludvika har att erbjuda. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den staden, det känns som vad jag än skriver tenderar det till att aldrig bli bra. Det jag säger och har sagt om min kära hemstad stämmer egentligen inte in eller så stämmer allt in. Jag träffade några gamla vänner från back in the days under tiden jag var här, vilket alltid är roligt. Men det märks att saker och ting förändrats och även jag själv kanske, eller kanske mest jag. Jag märker dock att jag intresserar mig för vad andra som jag gått i samma klass som gör och hur de lever idag. Tro mig det handlar inte om något slags kukmäteri för jag tror inte att det finns något sätt att leva som är bättre än det andra, vi har samma slut hur vi tar oss dit är irrelevant, en del vill plågas andra skratta. Jag känner bara att jag är intresserad, det är ändå människor som man vuxit upp med och har någon slags grund tillsammans med. Jag har egentligen ingen kontakt med någon hemifrån när jag är i Göteborg men när man kommer hem så lappar man ihop de gamla vänskapsbanden och inser att det är förbannat bra människor. Det kanske är synd att man inte har mer kontakt med folk som man växte upp med men jag antar att när man blir äldre desto tunnare blir de gemensamma nämnarna och desto svårare blir det att hålla vänskap glödande. Det är intressant hur tiden förändrar det man som en gång var så viktigt till mindre viktigt och kanske till och med helt oviktigt. Den fria viljan var en tonårsdröm, men vi är bara instinkt, bara djur och allt var lögn.
Om idag inte var en ändlös landsväg
Och inatt en vild och krokig stig
Om imorgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns
Sen avslutningsvis är det rätt episkt att rulla ut från sin hemstad med Thåströms fanfanfan i lurarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar